|
PROGRAM
Othmar Schoeck 1886-1957
Sommernacht, pastorales intermezzo op 58
Inte ens med bästa vilja kan man väl påstå att den schweiziske tonsättaren Othmar Schoeck skulle vara välbekant i Sverige. Delvis är det en språkfråga, eftersom Schoeck, som också var en ledande kördirigent, mest komponerade vokalverk, däribland ca 300 romanser och tre stora romantiska operor. Massor av vokala kompositioner omramar hans violinkonsert och cellokonsert. Det pastorala intermezzot Sommernacht skrevs 1945, och då hade Schoeck uteslutande skrivit vokalverk under tjugotre år.
Sommernacht inspirerades av en dikt av Gottfried Keller och den handlar om hur unga bönder en stjärnklar natt i all hemlighet skördar en fattig änkas veteodling. Rymden är fylld av glädje och muntra rop, och bönderna stärks av sitt självuppoffrande och godhjärtade tilltag. När det dagas gal tuppen och småfåglarna väcks till liv. En tidig kyrkklocka kallar bönderna från deras välgörenhet till det hårda arbetet med den egna skörden.
Schoeck har inte skildrat handlingen på ett sådant sätt att man kan följa med direkt, utan mera tagit fasta på stämningar och känslor. Det är en formellt klar musik, där en finstämd klangväv tillåts sjunga ut. Ändå är musiken både diskret och känslig. Ett av Schoecks bästa verk sägs det.
Aulis Sallinen f 1935
Kammarmusik III - Don Juanquixotes nattliga danser op 58
Aulis Sallinen är en av Finlands absolut ledande nu verksamma tonsättare. Han har skrivit åtta symfonier, sex operor och en lång rad andra verk, som väckt berättigat uppseende världen runt. Tre verk för stråkorkester har han kallat ’Kammarmusik’, och det tredje av dessa är i själva verket en cellokonsert med det kryptiska namnet Don Juanquixotes nattliga danser. Verket skrevs på beställning av den finske cellisten Arto Noras till Musikfestivalen i Nådendal och han uruppförde den där den 15 juni 1986 tillsammans med English Chamber Orchestra dirigerad av Vladimir Ashkenazy.
Verket komponerades under den varma solen i Provence under ett fem månader långt uppehåll på den franska medelhavskusten. Värmen och glädjen har också speglat av sig i musiken – i motsats till den melankoliskt meditativa femte symfonin, som tillkom vid samma period. Cellokonserten är en sorts danssvit där delarna går in i varandra utan uppehåll. Sallinen kallade själv musiken en åldrande tonsättares farväl till ungdomen – och här finns en hel del nostalgiska minnen från den tid då han skaffade sig en mager inkomst genom att spela dansmusik i en restaurangorkester. Cellon står helt i centrum, och solisten ikläder sig i denna nattliga fantasi rollerna som två av världslitteraturens mest kända (men ack så olika) spanska förförare: Don Juan och Don Quixote. När gryningen närmar sig tonar musiken ut.
Albert Schnelzer F 1972
A Freak in Burbank
Den i Sverige verksamme dirigenten och tonsättaren Albert Schnelzer har studerat vid Malmö Musikhögskola och vid Royal College of Music i London. I hans verkförteckning hittar man verk av alla de slag, och de har rönt stor uppskattning internationellt. Genombrottet kom när ett av hans verk presenterades vid Précence Festival i Paris 2004.
Det nu aktuella verket har inspirerats av två vitt skilda källor, dels Haydns lekfullhet och hans kontrastrika och ibland burleska kvaliteter, dels av regissören Tim Burton (född i Burbank, USA) som i sin bok Burton on Burton berättat om sin destruktiva barndom då han vred huvudena av sina tennsoldater och terroriserade grannpojken genom att övertyga honom om att utomjordingar landat. ”I detta stycke har jag velat använda en orkester av Haydnstorlek, bevara kärnan i Haydns musik, men placera den i en mer modern omgivning. Kan Haydns anda överleva i en amerikansk förort?” Vem vet? I alla fall har Schnelzers verk visat sig vara en överlevare och blivit ett av de mest spelade nyskrivna svenska verken, beställt av Stockholms Kammarorkester. Bara denna säsong spelas det av fem olika orkestrar i landet.
Wolfgang Amadeus Mozart 1756-1791
Symfoni nr 39 Ess-dur (K543)
Adagio – Allegro
Andante con moto
Menuetto & Trio (Allegretto)
Finale (Allegro)
Under loppet av två månader 1788 skrev Mozart sina tre sista symfonier, den ljusa nr 39, den tragiska nr 40 och den olympiska nr 41, kallad Jupiter. Man har ofta tagit dessa symfonier som bevis för Mozarts stora skaparkraft: de är alla mycket skiftande till karaktären och mycket omfattade både vad speltid och orkesterstorlek beträffar, dessutom bidrar det känslomässiga innehållet till att dessa symfonier knackar på dörren till nästa stilepok: romantiken.
Mozart var en praktisk man och han skrev sällan musik som han inte hade direkt nytta av – sådant hade han varken tid eller råd till. Inte heller lät han yttre omständigheter påverka utformandet av sin musik. Redan dagen efter soliga Ess-dursymfonins fullbordan (den 27 juni 1788) skrev han ett tiggarbrev till frimurarbrodern och köpmannen Michael Puchberg: ”Under de tio dagar jag bott här (det vill säga i en ny våning i Wiens utkant) har jag arbetat mer än under månader på det gamla stället, och kom inte mina svarta tankar så ofta (vilka jag med våld måste slå ifrån mig), så skulle det gå ännu bättre …” Några sådana svarta tankar märks nu inte alls i Ess-dursymfonins ljusa tonspråk, på sin höjd anar man bakom den översinnligt sköna musiken ett lätt vemod. Han har här till och med utelämnat oboerna, till förmån för flöjterna, för att inga hårda nasala ljud skulle störa melodiernas mjuka böljande.
En långsam och ovanligt upphöjd inledning föregriper själva första satsen, som är ett sjungande allegro med många starka idéer, men utan dramatiska konflikter. Andantet är helt enkelt förandligad skönhet. En hövisk menuett bidrar också med en trio som baserats på en österrikisk ländler. Den spelas på klarinett, de österrikiska alpbyarnas folkmusikaliska favoritinstrument, och här finns en rustik um-pa-pa-bas liknande den som vi brukar finna i Haydns finaler, men här är det inte fråga om något glatt skratt, på sin höjd ett vackert, kärleksfullt leende.
Stig Jacobsson
|
